Den Tasmanska pungdjävulen är världens största nu levande köttätande pungdjur, dess besynnerliga läte, skrämmande gap, svarta päls och temperamentsfulla beteende fick dom första europeiska bosattarna att kalla den för just djävulen.

Bakgrund
För länge sedan var pungdjävulen utspridd över hela Australien, nu återfinns den endast på Tasmanien. Forskare tror att djuret utrotades på fastlandet för cirka 600 år sedan utav dingon som introducerades i Australien utav ursprungsbefolkningen. Dingon och pungdjävulen inriktade sig huvudsakligen på samma föda och eftersom dingon var större vann den kampen och skrämde iväg pungdjävlarna från fastlandet. Som tur var lyckades dingon inte ta sig över Bass Strait till ön Tasmanien, pungdjävulen klarade sig därmed undan sin konkurrent och fick ett eget territorium.

Anatomi/diet
Djuret är inte större än en liten hund, 50-75cm lång och väger mellan 8-12kg. Den har ett stort huvud och kort stubbig kropp, dess pung är till skillnad från till exempel känguruns bakåtvänd för att hindra jord från att komma in då den gräver. Pälsen är i de flesta fall svart så att den kan röra sig obemärkt under natten då det är dags att leta efter föda, men vita markeringar återfinns på rumpan och bröstpartiet. Den har kraftfulla käkar, mycket starkare än hundarnas, vilket gör det lätt för dem att äta allt på ett fångat eller funnet djur, kött, päls och ben. De föredrar att äta kadaver hur gamla och ruttna dom än må vara, huvudsakligen på grund av att de rör sig relativt långsamt, men dom kan också fånga egen föda, till exempel fåglar, wallabies, ormar, grodor etc. Genomsnittsålder 5-6 år.

Förökning
Pungdjävulen är aktiv på natten, under dagen tillbringar den tiden i sin lya, kan vara allt ifrån ihåliga träd, gamla wombathål till små grottor. De parar sig vanligen i mars och ungarna, som liksom känguruns kallas joey, föds i april. Vid födseln är dom både blinda och döva och knappt större än ett riskorn. Varje kull består av upp till 50 ungar men endast fyra överlever, de fyra som når mamman pung och de fyra spenarna först. Ungarna stannar inne i pungen i drygt tre månader, därefter är det dags att komma ut till ett liv som inte är lika tryggt, drygt hälften av alla joeys dör under sina första månader ute på grund av konkurrens om föda.
Photo courtesy Talune Wildlife Park

Skottpengar
Djuret var ett bekymmer för de första europeiska bosattarna i Hobart eftersom dom åt upp deras höns, lamm och annan mindre boskap, så efter ett tag drevs dom iväg till mer avlagsna trakter. Trots det infördes 1830 skottpeng på pungdjävulen för att ännu bättre kunna skydda boskapen, staten betalade 25 cent för varje död hanne och 35 cent för varje hona, i över ett sekel förföljdes, fångades, förgiftades och sköts djuret tills stammen gallrats ut rejält och de började bli sällsynt, nära på utrotat. Det var inte förrens 1941 som den Tasmanska pungdjävulen blev skyddad genom lag, efter det så började stammen sakta växa igen och idag är populationen återställd.
Photo courtesy Talune Wildlife Park

Dödligt virus hotar den tasmanska pungdjävulen

I mitten på 1990-talet upptäcktes de första fallen av infekterade djur, nu har det spridit sig till stammar över hela staten och reducerat populationen på cirka 200 000 djur (början på 90-talet) med upp till 30%. Invånarna och de styrande börjar oroa sig, åtgärder vidtas för att hjälpa djuret som utan tvekan är öns främsta symbol, allmänheten ombeds att rapportera alla upptäckta fall, insamlingar och statliga bidrag skall förhoppningsvis hjälpa forskarna få fram ett botmedel. Sjukdomen, en ansiktscancer, är troligen orsakad av ett virus, tumörerna som efter ett tag antar orimliga propotioner, angriper mun, ögon och öron vilket leder till att djuret till slut svälter ihjäl. Upp till 90% av djuren som blir smittade avlider inom några månader. Trots att flertalet forskare anser att viruset inte innebär utrotning av djuret som art finns det andra som befarar att pungdjävulen kan gå samma öde tillmötes som den tasmanska tigern som på grund av jakt i början på seklet nu är utrotad.